Inget träningspass är bortkastat

Idag begav jag mig ut i skogen med vovvarna för att jogga 1.5km men det blev bara 0.5km totalt eftersom detta företag var förenat med livsfara med valpen som ännu inte är van koppel sicksackade framför fötterna på mig över hala rötter och stenar.

Jag kan dock inte säga att jag var alltför besviken eftersom mina skenben gjorde rejält ont - suck hur skall jag bli av med detta? Mer spinning (kräkljud) eller nåt sånt för blodgenomströmningen. Besviken över att jag inte får några bra svar från läkare/tränare/pt:S om hur jag kan förebygga denna smärta i skenbenen eller vad det nu är för fel som är trasigt och orsakar smärtan. Men skam den som ger sig, jag får ta det ännu lugnare antar jag...hur nu det skall gå till.

Hepp

Härligt!

Idag var en riktig skitdag.

En ny erfarenhet har dock smugit sig in i mitt liv de senaste dagarna. När jag känner mig arg, stressad,ledsen osv så har jag fått en smygande längtan av att träna - för att jag vet att de jobbiga känslorna försvinner då.

Som vanligt hade jag dålig koll på när gymmet stänger, så jag hade bara 40 minuter på mig - men det räckte gott. Jag avverkade 3 km på löpbandet varav 1km löpning, 1km powerwalk och till sist 1km löpning. Överlycklig över att jag fått mitt flås tillbaka - för en och en halv vecka sedan sprang jag 1km och jag trodde att lungorna skulle pipa sönder så framsteg har gjorts - fixade ju även dubbla distansen STOLT och GLAD,

Ja det var ju ett tag sen ett inlägg kom in här och jag har inga ursäkter att komma med, hade ingen lust är väl det ärligaste jag kan komma på.
Men det betyder inte att det händer saker!

Tack vare att jag "äter" Herbalife så har jag fått den näring min kropp behöver och jag är mycket piggare och har mer tålamod. Så jag har börjat träna lite smått. De första veckorna körde jag PW både ute och inne på gymmet en halvtimme i taget där jag sammanlagt joggade från 5 minuter upp till 10 minuter. 
Efter detta har jag varit i skogen och provat en kilometer - men mitt flås är verkligen ett minne blott - det pep och ven i lungstackarna, men jag tog till MarathonMias pannben och envisades mig runt 1 km. Det känns verkligen förödmjukande att knappt fixa en kilometer när man sist vid träning sprang milen och satsade på halvmaran - men så är livet ibland och man får bara gilla läget.

Jag och några vänner har bestämt oss för att peppa varandra med utmaningar och spark där bak gällande träning, vilket är bra - allt är så mycket lättare när man har lite tävlingsinstinkt. 

Denna veckas utmaning är uppsatt av Madde:

"400" reps av gott och blandat härnedan
25 tåhäv
25 benböj
25 sit up
25 armhävningar
25 ryggresningar.

upprepa 3 gånger.

Vad har jag gjort för mig själv idag: Idag har jag tillåtit mig själv att sova så länge jag ville (med avbrott för valpkissning och matning vid 04.00 och 07.00).

Karlstadsloppet

Jag är just hemkommen från att ha avverkat Karlstadsloppet - gåendes. Att gå milen runt känns som ett fruktansvärt nederlag, att jag gick och stirrade ner i backen för att undvika publiken mestadels av tiden för att jag kände mig så sopig i jämförelse med de andra. Trots att jag gick det snabbaste jag kunde, så gicks jag om av äldre människor (ung 70 år) vilket verkligen var förödmjukade.
                                                     

                                                          
Tänk att det skall vara så svårt att acceptera att min kropp inte varken vill eller kan prestera som jag har gjort innan utbrändheten. Jag får hela tiden påminna mig om att det är bra vad jag än klarar av! Jag är faktiskt helt slut av att ha gått en mil, att jag helt enkelt vill lägga mig och sova.

Att bara vara

Att bara vara i nuet är inte så lätt, inte för en person som aldrig sitter still i allafall. Det jag behöver lära mig genom utbrändheten är just att ta det lugnt, att världen inte ramlar ihop om jag inte utför 5 personers jobb konstant. Det är svårt, men oj så mycket mer harmonisk jag blir när jag tar det lugnare!

Idag har jag inte suttit still mycket heller men jag har inte stressat eller gjort något som jag mått dåligt av utan bara aktiviteter som fått mig att må bra :D Påtat lite i min jätterabatt som jag håller på att anlägga (en bit i taget), tvättat, klippt ut tyg till en beställning (väska), gått/sprungit i skogen med hunden osv. Härligt!

                                                Bild på min tatuering som jag nämnde:

Tatueringen är för mig en manifestation av Mitt nya liv, liksom denna blogg (så länge jag nu känner att jag behöver skriva av mig lite). Fjärilen symboliserar utveckling, kreativitet och skapande både i min inre utveckling och mitt skapande leverne. Trollsländan står för intuition, dvs att lyssna på mig själv. Yin/yang står för balans i tillvaron.
Mitt nya liv börjar nu efter 40 - och jag ser fram emot det med förväntan och glädje!


Vad har jag gjort för mig själv idag? Jag har lyssnat på vad jag vill göra, provjoggade några hundra meter på promenaden utan prestation och utan att känna mig som ett misslyckande för det lilla.

En lyckokänsla

   

Det har varit så otroligt hett ute idag. Jag är en av dem som lider av för varmt, men det finns en härlig sak med en riktigt varm dag, och det är kvällen. När det varit riktigt varmt under dagen så blir kvällsluften magisk när det börjar svalna av, en känsla av totalt välbehag och lyckorus kommer över mig när det blir så - underbart. Just ikväll så tog jag med hunden på en promenad runt ett skogstjärn i närheten så att han fick bada av sig hettan lite

    
Vad har jag gjort för mig idag?   Skogspromenaden var för mig, och jag lade tarot på mig själv och fick en otrolig läggning som stämmer till punkt och pricka och som gav mig en skjuts i energin att jobba lite på mina alster.

Vacker över 40?

Kan man vara vacker över 40?

När jag ser vackert folk som till exempel Shakira dansa på u-tube blir jag jätteledsen, eftersom jag känner mig sådan på insidan men i spegel stirrar en grotesk bild av en 20 år äldre person med 20 kilos övervikt på mig vilket sakta sänker mitt självförtroende till botten.

Jag vill också dansa, skratta och känna mig vacker, men jag törs inte visa mig för kompisar eller gå på danser längre av skam för hur jag låtit mig själv förfalla så - knappt ens för min egen familj.

Hur blir man vacker då? Ja det kommer från insidan genom att älska sig själv, men det blir som en ond cirkel när det är svårt att älska sig själv när man ser eländet som jag skapat vilket inte ger något vackert ljus inifrån direkt. Det är så lätt att fokusera självförtroendet på vikten - om jag bara vägde si och så så skulle jag vara lycklig och nöjd, men det ligger nog inte där även om det känns så just nu.

Så, hur gör jag mig själv vacker? Hur lär jag mig att älska mig? Stora frågor som det dags att ta tag i!

Träna på att lyssna på vad JAG vill. Vara snäll mot MIG. Vad vill min kropp? Göra något för mig själv varje dag!

Vad har jag gjort för mig själv idag? En Tatuering :D som jag fick i 40 årspresent - bild kommer i morgon då rodnaden lugnat sig lite.

Vackra kvinnor.......